Nadinefritz

Kategori: Tankar

ENSAM MED MINA ÄNDLÖSA FUNDERINGAR OM LIVET.

Jag känner mig så jävla ensam, och jag har väl valt det själv den här gången.

 Det är väl lika bra, för människor tackar alltid för sig och säger hejdå förr eller senare, på ett eller annat sätt. 

Du kan vara bästa vän med någon i flera år, och sen kan det plötsligt kan det gå flera veckor utan att du och personen hört av varandra överhuvudtaget.

Du kan få höra hur mycket din vän säger att hon älskar dig, och sedan hör du av andra att hon säger motsatsen. 

 

Gång på gång känner jag mig övergiven och ensam.

 Jag hatar att ta farväl av saker för att jag är rädd för jag vet ju inte vad livet blir utan dom.

 Det är som att jag skapar rutiner med varje person i mitt liv, rutiner som jag inte klarar mig utan.

 Varje liten människa gör ett sådant stort intryck på mig, oftast märker jag inte omfattningen av det förrän dom försvinner.

 Så många gånger har jag saknat någon så mycket så det gör fysiskt ont, det blir alltid så. Det gör riktigt ont. 

Det är också därför det är lite svårt att släppa in människor, eftersom att det blir så jobbigt när dom är borta. 

Jag glömmer aldrig bort någon. Just därför känner jag att jag inte vill känna så mycket överhuvudtaget nu.

 

Kanske är det så jag ska vara, för resten av mitt liv? En ensam människa, ensam med mig själv och mina ändlösa funderingar om livet. 

Det är egentligen logiskt. Jag tänker nog mer än de flesta, alltså tänker mer över saker som andra människor går vidare ifrån.

Jag har, så som säkert många annan, en stor fobi för att bli avvisad.

 Jag vill inte vara svag, men samtidigt har jag nästan aldrig känt mig stark i hela mitt liv. Jag känner smärta och sorg så jävla lätt,

 och jag förstår inte varför men det handlar väl egentligen bara om hur mycket man orkar resa sig upp ifrån, 

och många andra hade gått vidare utan att titta tillbaka i min situation, kanske vore det det enda rätta, men ibland går det inte. 

Jag ligger på golvet och krälar runt i tankar, känslor och minnen som vägrar lämna mig.

 Den lilla sorgen som jag samlat på mig under mitt relativt korta liv vägrar lämna min kropp, och det går inte.

 

Människor fortsätter att vandra in och ut ur ditt liv, 

och ibland känns det som att du är den enda som stannat upp och inte förstår meningen med någonting överhuvudtaget, samtidigt som resten går.

 Vissa kommer tillbaka när dom känner för det, oftast stannar dom inte så länge. Dom ville nog bara se om du stod kvar på samma plats, 

och då behöver dom dig inte längre.

 

För alltid existerar ju inte, det är ju bara en känsla. 

En känsla av att allt kommer bli bra om det får vara såhär ett tag till. 

Men, nu får det ju inte vara så bra överhuvudtaget längre, och den enda du har kvar är dig själv, den personen i världen som du litar allra minst på.

DÖDEN DÖDEN DÖDEN

Varför finns döden? Måste vi människor känna smärta för att kunna Leva?

Jag hatar döden även om jag aldrig egentligen upplevt den, jag har stått bredvid och sett döden på avstånd. Jag har sett människor som förlorat någon rest sig upp och jag har hört om människor som någon tog deras liv ifrån, jag har hört om människor som bestämde sig för att ta sitt eget liv och bara lämnar smärta, tomhet och ilska bakom sig. Varför? Vem har bestämt det här, att man bara får leva vissa år och sedan dö och lämna allt bakom sig?

När jag satt och letade efter någonting att kolla på så hittade jag en mini serie där överlevare från terrorattackerna i Paris

 den 13:e november 2015 berättade vad de hade varit med om så kom jag att tänka på hur mycket vi människor faktiskt klarar av.

Vi hör om människor som är med om otänkbara saker men som lär sig leva med smärtan, som orkar kämpa och leva vidare.

När de hade kunnat lägga sig ner och dö väljer de att fortsätta leva.

Något som berörde mig väldigt mycket var en kvinna som var inne på Bataclan som sa något i stil med att "vi är flera hundra stycken härinne mot 3 människor

men vi kan inte göra någonting" och det fick mig verkligen att tänka på att om det inte fanns vapen överhuvudtaget så hade

nog inte de 3 terroristerna inte kunnat döda lika många och människor hade haft en chans.

Men får jag som ser på på avstånd vara ledsen? Får jag också gråta och känna sorg? Jag vill bara krama om och säga att allt kommer att

bli bra men ord hjälper inte, jag vet ju egentligen inte hur det känns att förlora någon så nära. Jag Kan bara se deras smärta och

smärtan som de känner kommer alltid finnas kvar. Jag är bara en åskådare i detta döden och jag vill inte vara med

om det händer någon nära mig, då vill jag inte leva. För hur fan ska man kunna bli hel igen.

 

PÃ…VERKAR SOCIALA MEDIER DIG NEGATIVT?

Vi alla vet att sociala medier påverkar oss på olika sätt, vissa hatar det och andra älskar det.

Jag älskar sociala medier, speciellt Youtube, bloggar och Instagram. Det är det jag använder mest

och jag tycker att man får ut så mycket av det och man kan nå ut till så många genom sociala medier.

 Det finns så många förebilder som ger sina erfarenheter om saker du kanske också har varit med om och 

det finns så mycket tips att få av influencer till exempel om vart de bästa svarta jeansen finns

 

 En del säger att allt man lägger ut måste se bra ut och jag tycker väl att det stämmer

till en viss del men samtidigt vill du lägga upp en bild på din ostmacka,utan filter och ingenting annat än din macka

så gör det dock tror jag att de flesta hellre gillar en bild där maten ser god ut och jag väljer att visa de fina sakerna 

i mitt liv på grund av att det är det jag vill visa precis som många andra. Jag bryr mig om att få "likes" på mina bilder och jag vill att folk ska läsa min blogg eftersom

att jag lägger ner mycket tid på bilderna jag tar och det är något som jag gillar att göra så det är roligt att

få en liten bekräftelse på att det jag gör är jag bra på av någon annan också. Men bara för att jag bryr mig om det

betyder inte det att jag är ytlig och att det är allt jag tänker på, jag vet ändå att bilderna jag tar är bra även om jag inte får kommentarer

på min senaste bild. Vi människor vill ha bekräftelse på olika sätt så varför är det så fel att många av oss vill ha det via sociala medier?

 

Jag väljer att inte visa min skinkmacka som jag ofta äter och jag väljer att 

inte visa en bild på min lägenhet när den är stökig eller bilder på mig när jag har på mig pyjamas hela dagen och knappt går ur soffan.

Jag väljer hellre att visa bilder på när jag äter god mat, känner mig snygg och gör någonting roligt på grund av att jag

vill visa minnesvärda stunder och det är väl klart att man kan bli påverkad av att scrolla igenom någon annans

Instagram där personen ligger i poolen eller att läsa en blogg där personen lever ett "lyxliv"

men människor måste förstå att influencer väljer vad de vill visa och förstå att 

man också har dagar då man inte gör någonting precis som alla andra.

 

Så vad tycker du om sociala medier och hur påverkar det dig? Berätta! 

 

HUR HITTAR MAN TILLBAKA TILL SJÄLV IGEN?

 

Hur gör man när man har tappat bort sig själv? 

 

 Jag känner mig så vilse, jag är en person jag inte vill vara just nu och jag vet inte hur jag ska bli personen som känner någonting. Känner mig mest

tom nuförtiden, jag vill också hitta det jag vill göra. Veta vad jag vill bli och veta vad jag vill göra av mitt liv. Just nu känns det nästan meningslöst.

Jag vill vara den glada tjejen som inte tänkte så mycket utan bara bara levde, det är inte så att jag inte är glad men jag är oftast tom nuförtiden. Det är

kul att va vuxen och kunna göra det man vill men det känns som det var lättare när man var mindre, gick i skolan och det enda problemet man hade var vad man

skulle ha på sig nästa dag i skolan. Man träffade sina vänner varje dag och det var det som gjorde att man gillade skolan.

Jag ska inte klaga utan det finns ju de som har det värre än än själv men mina problem är väl inte mindre för det.

 

Jag har kommit till en punkt i mitt liv där jag känner att jag måste försöka hitta

vem jag verkligen är och vad jag vill göra med mitt liv! Jag sköter jobb och allt det där precis som alla andra men det känns

som jag är inne i en period då jag skjuter upp mitt liv. Jag tänker att jag "ska göra det sen". Att jag ska ta tag i saker. 

När? Min tid kan vara ute imorgon. Lev nu för helvete, det finns inget viktigare än det. Det finns inget jävla "sen".

 Det enda som egentligen är självklart är nu, det som finns nu. På en sekund kan allt vara över, förlorat, borta, för sent. Jag är så rädd för det där för sent. 

Jag ser alla mina drömmar nu och det gör mig livrädd. Tänk om mina drömmar hindrar mig från att leva i nuet, och på så sätt missa att ta vara på allt som jag kommer sakna sen? Hur hittar man tillbaka till sig själv igen?

 

 

HUR JAG BLEV AV MED MIN AKNE

 

Det finns så många som har eller har haft akne och alla har olika sorts akne, vissa

har mer och vissa har mindre men ingen har samma. Akne kommer inte bara för att du inte har 

rengjort ansiktet ordentligt, det går inte att tvätta bort och det är inte äckligt att ha akne även om man

ibland känner sig äckligast i världen och man känner att det är hopplöst. Man tror inte att akne påverkar

en så mycket men det gör verkligen det men kom ihåg att du inte är ensam! 

 

Jag har alltid haft en "bra" hy, jag hade knappt några finnar överhuvudtaget och jag använde ingen rengöring

eller ansiktskräm men så en dag i vuxen ålder så slog det ut i hela ansiktet, framför allt på kinderna. Jag fick både 

finnar, "bölder" och röda märken, jag blev helt rödflammig och torr i ansiktet. Detta gjorde så att jag började må

riktigt dåligt. Man tror inte att en sån sak kan påverka en så mycket men det gör det verkligen och speciellt när

man redan har lite sämre självkänsla. Jag började hålla mig inne och ville inte visa mitt ansikte för att jag inte

ville att folk i min närhet skulle titta och påpeka detta.

 

Jag använde nästan aldrig smink och jag fattade inte varför det blev såhär eftersom att jag alltid hade haft en "bra" hy 

men jag började iallafall prova olika ansiktsprodukter men alla jag provade gjorde bara saken värre och jag hade inga

pengar att gå till en hudläkare plus köpa produkter för flera hundra kronor som kanske inte ens hade fungerat på mig.

Eftersom att alla har olika hudtyper så fungerar produkter olika på alla. Jag ville göra ett försök till att hitta en ansiktsrengöring

så jag kollade runt på Youtube där det var många som rekommenderade Basiderm så jag gick och köpte den och efter att ha 

använt den en månad så märkte jag en positiv förändring. Men jag hade fortfarande röda märken i ansiktet så jag blev

rekommenderad att prova Basiron eftersom att den är rekommenderad av läkare att använda tillsammans med Basiderm och

den funkade verkligen på mig. Det som också funkade för mig var att dricka mycket vatten, byta örngott flera gånger i 

veckan, aldrig pilla i ansiktet och att använda en liten handduk som bara är till för ansiktet som du använder morgon och 

kväll men byt ut den ofta. Glöm inte att de flesta finnar uppkommer bara för att man har torr hy så snåla inte med ansiktskrämen.

Byt ut all smink till mineralsmink så att huden får andas och glöm inte att ta bort sminket varje kväll.

 

I den här perioden så använde jag knappt smink eftersom att inget smink jag använde

täckte finnarna i mitt ansikte och sminket blev bara kakigt i ansiktet, vilket var frustrerande.

På bilden här nedan så hade jag precis börjat att använda Basiderm och ni ser ju att aknen var utspritt överallt. 

Den här bilden är tagen för några veckor sen och här har jag använt Basiderm i ett år.

Man ser ju vilken skillnad det faktiskt är, mycket av det röda har försvunnit.

 

Det har varit en riktig jobbig period men det jag har lärt mig av det här är att det är så viktigt att ta hand

om sin hy, försök att hitta rätt produkter som passar din hy. Gå till en hudläkare om du har möjlighet och du är inte

ensam om att ha akne! Du är inte äcklig och ibland försvinner akne av sig själv så må inte dåligt

bara för att du har akne. Det spelar mer roll hur du är som person än hur du ser ut, skönhet kommer

inifrån, det kanske låter liter klyschigt men när man blir äldre förstår man att allt inte bara handlar

om hur man ser ut. Du är vacker precis som du är. 

Om du också blivit av med akne så berätta gärna vad som funkade för dig i kommentarsfältet.

 

EN DAG KOMMER DET BLI BRA DAGAR IGEN

Människor är fantastiska. Tänk hur mycket alla människor vi möter varje dag bär omkring på, varje unik själ med sin egen lycka och sorg.

 Sin egen historia. Och tänk att vi inte vet någonting om vad andra människor går igenom. Vi har inte en aning. Ett leende säger egentligen ingenting, 

det kan både vara en spontan reaktion samtidigt som det lika väl kan vara en muskelrörelse av ren artighet.

 Det är intressant med okunskap och det är det som får oss att vilja ta reda på mer om personen bakom det där leendet eller de där sorgsna ögonen, 

vår naturliga nyfikenhet.

 

Och tänk hur mycket det mänskliga hjärtat och psyket faktiskt kan ta. Varje dag förlorar någon sin förälder, sitt syskon, sitt barn, sin vän eller sitt livs kärlek.

 Om det är till döden eller på grund av något annat spelar egentligen ingen roll, det är en otrolig smärta och börda att bära. 

Döden, och där menar jag vår egen död, är ju inte den största sorgen i våra liv, det är vad som dör inom oss medan vi fortfarande lever vidare.

 Tänk hur mycket människor bär omkring på, tänk på hur mycket i livet som sliter på oss, tänk hur mycket tomhet och förvirring och smärta vi kan känna...

 och tänk att vi kan överleva det.

 

Vi har nog alla stunder i livet när vi inte är oss själva. Kanske upplever vi känslor vi inte visste fanns, känslor som får oss att önska att känslor inte fanns.

 Kanske känner vi oss avstängda, tomma, och fruktansvärt sorgsna. Totalt besatta av den där jävla ledsamheten. 

Vi skrattar utan att le, går framåt utan att egentligen röra sig, andas utan att egentligen inta syre. Ungefär. 

Efter lär vi oss väldigt mycket om tillit, om vad som är relevant, om människor, om livet, om kärlek och framför allt om oss själva. 

Vi lär oss otroligt jävla mycket om oss själva, och vi fortsätter att lära oss efter varje hinder vi utsätts för. 

Jag tror att den här sorgen som vi känner kommer att vara värd all smärta och alla tårar, för sedan kommer vi veta så mycket mer.

 Jag tror att vi alla blir bättre versioner av oss själva när vi lyckats ta oss igenom sorg och kommer på oss själva med att ha glömt hur

 det känns att skratta på riktigt. Det kanske inte är kärlek, men det är livet. Det är motgångarna som gör medgångarna lättare, och det får vi aldrig glömma bort.

 

Jag tror att vi ska gå igenom många saker och många olika perioder och stadier i livet för att slutligen bli de personer vi är menade att vara.

 Jag tror att meningen är att vi ska må jättedåligt, vara ledsna, nästan känna en dödslängtan, för att kämpa oss igenom det och må bra. 

Jag tror att det kommer komma många, många motgångar i livet bara för att vi ska lära oss av varje ny sorts smärta och genom det bli starkare personer. 

Jag tror att det är meningen att vi ska träffa människor som är elaka, falska och sårande, men jag tror också att det är meningen att vi 

ska träffa helt underbara människor som behandlar oss bra. Älskas och bli älskade. Bli lämnade och övergivna. 

Skratta tills det gör ont i kinderna och gråta tills kroppen krampar och skakar. 

Jag tror att det är så att allting händer av en anledning, framför allt de jobbiga sakerna eftersom att dom lär oss vad som är viktigt i livet, 

vad som är relevant och lär oss att uppskatta allt bra med livet - annars skulle ingen någonsin kunna uppskatta allt bra som faktiskt finns i livet.

 

Jag tror att meningen med våra liv är att gå igenom sorg och glädje, jag tror att vi träffar olika människor i våra liv av en anledning - att dom ska

 forma oss till de vi är menade att vara och leda oss mot vägen vi är menade att gå. Och ja, allt känns väl mer eller mindre åt helvete ibland.

 Det är bara att fortsätta kämpa, fortsätta sitt liv och försöka tänka att allt kommer bli bra någon dag. För en dag kommer det bli bra dagar igen.

GATUKONST ELLER KLOTTER, VAD ÄR KONST?

 

Jag har alltid tyckt att gatukonst är fint och jag vill ha en stor tavla med gatukonst som jag vill hänga upp

på väggen i mitt vardagsrum. Men jag tycker att det förstör när det är på byggnader som någon gång

har betytt något för någon, man ser oftast det på övergivna hus att det är klotter på, vilket tycker är tråkigt men däremot

tycker jag att man kan låta folk göra gatukonst i tunnlar där det annars är läskigt att gå, på skateparker för

att det kan få ett tråkigt och mörkt ställe att bli mycket roligare.

 

Den här bilden tog jag i en tunnel och visst känns det mycket roligare att gå i en tunnel när det ser ut så?

 

Sen tycker jag verkligen att man kan få människor att tänka på sånt som är viktigt genom att måla något

som provocerar och jag tycker också att man kan få ut marknadsföring genom att måla reklam på ett snyggt sätt.

 

Men jag tycker inte att det ska finnas klotter överallt eftersom att jag tycker att det förstör ett fint område och det jag tycker är klotter är

när det skrivs fula ord och när det inte föreställer något utan bara är målat på väggarna och det är mycket sånt i tunnlar

och jag tycker att man får en känsla av att det är läskigt att gå där så jag tycker att det kan liva upp om man istället målar gatukonst där.

 

Visste du förresten att det finns många som jobbar just med att ta bort klotter?

Jag skriver nämligen den här texten med Pica Kemi som är ett företag som säljer

 saneringsartiklar för att få bort klotter. De har också medel som tar bort smuts, mögel och trafikfilm på fasader

som dessutom är miljövänliga, här kan du läsa mer om det. 

"VART KOMMER DU IFRÃ…N?"

 

Jag får ofta frågan "vart kommer du ifrån?". När jag var yngre förstod jag aldrig riktigt vad

folk egentligen ville med den frågan. Jag svarade alltid frågande "från Sverige" och då brukade

alltid personen komma med "nej, men alltså på riktigt, vart kommer du ifrån egentligen" och återigen

blev mitt svar från Sverige. Ibland blev svaret på det "jaha, är du adopterad?". Vet inte riktigt om ni hänger

med i det jag vill ha sagt här, personen i fråga bryr sig nog inte egentligen vart jag kommer ifrån eller vad 

jag har för bakgrund utan vill snarare veta varför jag ser ut som jag gör. Jag har brunt hår och bruna ögon

men det avgör inte om jag är svensk eller inte.

 

I hela mitt liv har jag alltid svarat på frågan var kommer du ifrån med svaret Sverige,

men detta provocerar tydligen folk för det är inte det dem vill veta. Min mamma är svensk

och jag är född i Sverige. Jag pratar svenska hemma, överallt och har bott i Sverige i hela mitt liv.

Är jag inte svensk då? Varför är det så provocerande när jag svarar att jag kommer ifrån Sverige? 

Jag har aldrig förstått det.