Nadinefritz

Kategori: Tankar

GATUKONST ELLER KLOTTER, VAD ÄR KONST?

 

Jag har alltid tyckt att gatukonst är fint och jag vill ha en stor tavla med gatukonst som jag vill hänga upp

på väggen i mitt vardagsrum. Men jag tycker att det förstör när det är på byggnader som någon gång

har betytt något för någon, man ser oftast det på övergivna hus att det är klotter på, vilket tycker är tråkigt men däremot

tycker jag att man kan låta folk göra gatukonst i tunnlar där det annars är läskigt att gå, på skateparker för

att det kan få ett tråkigt och mörkt ställe att bli mycket roligare.

 

Den här bilden tog jag i en tunnel och visst känns det mycket roligare att gå i en tunnel när det ser ut så?

 

Sen tycker jag verkligen att man kan få människor att tänka på sånt som är viktigt genom att måla något

som provocerar och jag tycker också att man kan få ut marknadsföring genom att måla reklam på ett snyggt sätt.

 

Men jag tycker inte att det ska finnas klotter överallt eftersom att jag tycker att det förstör ett fint område och det jag tycker är klotter är

när det skrivs fula ord och när det inte föreställer något utan bara är målat på väggarna och det är mycket sånt i tunnlar

och jag tycker att man får en känsla av att det är läskigt att gå där så jag tycker att det kan liva upp om man istället målar gatukonst där.

 

Visste du förresten att det finns många som jobbar just med att ta bort klotter?

Jag skriver nämligen den här texten med Pica Kemi som är ett företag som säljer

 saneringsartiklar för att få bort klotter. De har också medel som tar bort smuts, mögel och trafikfilm på fasader

som dessutom är miljövänliga, här kan du läsa mer om det. 

LÃ…T OSS PRATA OM AKNE

Det finns så många som har eller har haft akne och alla har olika sorts akne, vissa

har mer och vissa har mindre men ingen har samma. Akne kommer inte bara för att du inte har 

rengjort ansiktet ordentligt, det går inte att tvätta bort och det är inte äckligt att ha akne även om man

ibland känner sig äckligast i världen och man känner att det är hopplöst. Man tror inte att akne påverkar

en så mycket men det gör verkligen det men kom ihåg att du inte är ensam! 

 

Jag har alltid haft en "bra" hy, jag hade knappt några finnar överhuvudtaget och jag använde ingen rengöring

eller ansiktskräm men så en dag i vuxen ålder så slog det ut i hela ansiktet, framför allt på kinderna. Jag fick både 

finnar, "bölder" och röda märken, jag blev helt rödflammig och torr i ansiktet. Detta gjorde så att jag började må

riktigt dåligt. Man tror inte att en sån sak kan påverka en så mycket men det gör det verkligen och speciellt när

man redan har lite sämre självkänsla. Jag började hålla mig inne och ville inte visa mitt ansikte för att jag inte

ville att folk skulle titta och påpeka detta.

 

Jag använde nästan aldrig smink och jag visste inte varför det blev såhär eftersom att jag alltid hade haft "bra" hy 

men jag började iallafall prova olika ansiktsprodukter men alla jag provade gjorde bara saken värre och jag hade inga

pengar att gå till en hudläkare plus köpa produkter för flera hundra kronor som kanske inte ens hade fungerat på mig.

Eftersom att alla har olika hudtyper så fungerar produkter olika på alla. Jag ville göra ett försök till att hitta en ansiktsrengöring

så jag kollade runt på Youtube där det var många som rekommenderade Basiderm så jag gick och köpte den och efter att ha 

använt den en månad så märkte jag en positiv förändring. Men jag hade fortfarande röda märken i ansiktet så jag blev

rekommenderad att prova Basiron eftersom att den är rekommenderad av läkare att använda tillsammans med Basiderm och

den funkade verkligen på mig. Det som också funkade för mig var att dricka mycket vatten, byta örngott flera gånger i 

veckan, att inte pilla i ansiktet och att använda en liten handduk som bara är till för ansiktet som du använder morgon och 

kväll men byt ut den ofta. Glöm inte att de flesta finnar uppkommer bara för att man har torr hy så snåla inte med ansiktskrämen.

Byt ut all smink till mineralsmink så att huden får andas och glöm inte att ta bort sminket varje kväll.

 

I den här perioden så använde jag knappt smink eftersom att inget smink jag använde täckte finnarna i mitt ansikte

men sminkade jag mig så använde jag mascara som ni ser på bilderna här nedan. På den första bilden så hade jag precis

börjat att använda Basiderm och ni ser ju att det var överallt. 

Den här bilden är tagen för några veckor sen och här har jag använt Basiderm i ett år. Du ser ju vilken skillnad

det faktiskt är, jag är inte lika röd längre och nästan alla röda märken har försvunnit.

 

Det har varit en riktig jobbig period men det jag har lärt mig av det här är att det är så viktigt att ta hand

om sin hy, försök att hitta rätt produkter som passar din hy. Gå till en hudläkare om du kan och du är inte

ensam om att ha akne! Du är inte äcklig och ibland försvinner akne av sig själv så må inte dåligt

bara för att du har akne. Det spelar mer roll hur du är som person än hur du ser ut, skönhet kommer

inifrån, det kanske låter liter klyschigt men när man blir äldre förstår man att allt inte bara handlar

om hur man ser ut. Du är vacker precis som du är. 

"VART KOMMER DU IFRÃ…N?"

 

Jag får ofta frågan "vart kommer du ifrån?". När jag var yngre förstod jag aldrig riktigt vad

folk egentligen ville med den frågan. Jag svarade alltid frågande "från Sverige" och då brukade

alltid personen komma med "nej, men alltså på riktigt, vart kommer du ifrån egentligen" och återigen

blev mitt svar från Sverige. Ibland blev svaret på det "jaha, är du adopterad?". Vet inte riktigt om ni hänger

med i det jag vill ha sagt här, personen i fråga bryr sig nog inte egentligen vart jag kommer ifrån eller vad 

jag har för bakgrund utan vill snarare veta varför jag ser ut som jag gör. Jag har brunt hår och bruna ögon

men det avgör inte om jag är svensk eller inte.

 

I hela mitt liv har jag alltid svarat på frågan var kommer du ifrån med svaret Sverige,

men detta provocerar tydligen folk för det är inte det dem vill veta. Min mamma är svensk

och jag är född i Sverige. Jag pratar svenska hemma, överallt och har bott i Sverige i hela mitt liv.

Är jag inte svensk då? Varför är det så provocerande när jag svarar att jag kommer ifrån Sverige? 

Jag har aldrig förstått det. 

 

EN DAG KOMMER DET BLI BRA DAGAR IGEN

Människor är fantastiska. Tänk hur mycket alla människor vi möter varje dag bär omkring på, varje unik själ med sin egen lycka och sorg.

 Sin egen historia. Och tänk att vi inte vet någonting om vad andra människor går igenom. Vi har inte en aning. Ett leende säger egentligen ingenting, 

det kan både vara en spontan reaktion samtidigt som det lika väl kan vara en muskelrörelse av ren artighet.

 Det är intressant med okunskap och det är det som får oss att vilja ta reda på mer om personen bakom det där leendet eller de där sorgsna ögonen, 

vår naturliga nyfikenhet.

 

Och tänk hur mycket det mänskliga hjärtat och psyket faktiskt kan ta. Varje dag förlorar någon sin förälder, sitt syskon, sitt barn, sin vän eller sitt livs kärlek.

 Om det är till döden eller på grund av något annat spelar egentligen ingen roll, det är en otrolig smärta och börda att bära. 

Döden, och där menar jag vår egen död, är ju inte den största sorgen i våra liv, det är vad som dör inom oss medan vi fortfarande lever vidare.

 Tänk hur mycket människor bär omkring på, tänk på hur mycket i livet som sliter på oss, tänk hur mycket tomhet och förvirring och smärta vi kan känna...

 och tänk att vi kan överleva det.

 

Vi har nog alla stunder i livet när vi inte är oss själva. Kanske upplever vi känslor vi inte visste fanns, känslor som får oss att önska att känslor inte fanns.

 Kanske känner vi oss avstängda, tomma, och fruktansvärt sorgsna. Totalt besatta av den där jävla ledsamheten. 

Vi skrattar utan att le, går framåt utan att egentligen röra sig, andas utan att egentligen inta syre. Ungefär. 

Efter lär vi oss väldigt mycket om tillit, om vad som är relevant, om människor, om livet, om kärlek och framför allt om oss själva. 

Vi lär oss otroligt jävla mycket om oss själva, och vi fortsätter att lära oss efter varje hinder vi utsätts för. 

Jag tror att den här sorgen som vi känner kommer att vara värd all smärta och alla tårar, för sedan kommer vi veta så mycket mer.

 Jag tror att vi alla blir bättre versioner av oss själva när vi lyckats ta oss igenom sorg och kommer på oss själva med att ha glömt hur

 det känns att skratta på riktigt. Det kanske inte är kärlek, men det är livet. Det är motgångarna som gör medgångarna lättare, och det får vi aldrig glömma bort.

 

Jag tror att vi ska gå igenom många saker och många olika perioder och stadier i livet för att slutligen bli de personer vi är menade att vara.

 Jag tror att meningen är att vi ska må jättedåligt, vara ledsna, nästan känna en dödslängtan, för att kämpa oss igenom det och må bra. 

Jag tror att det kommer komma många, många motgångar i livet bara för att vi ska lära oss av varje ny sorts smärta och genom det bli starkare personer. 

Jag tror att det är meningen att vi ska träffa människor som är elaka, falska och sårande, men jag tror också att det är meningen att vi 

ska träffa helt underbara människor som behandlar oss bra. Älskas och bli älskade. Bli lämnade och övergivna. 

Skratta tills det gör ont i kinderna och gråta tills kroppen krampar och skakar. 

Jag tror att det är så att allting händer av en anledning, framför allt de jobbiga sakerna eftersom att dom lär oss vad som är viktigt i livet, 

vad som är relevant och lär oss att uppskatta allt bra med livet - annars skulle ingen någonsin kunna uppskatta allt bra som faktiskt finns i livet.

 

Jag tror att meningen med våra liv är att gå igenom sorg och glädje, jag tror att vi träffar olika människor i våra liv av en anledning - att dom ska

 forma oss till de vi är menade att vara och leda oss mot vägen vi är menade att gå. Och ja, allt känns väl mer eller mindre åt helvete ibland.

 Det är bara att fortsätta kämpa, fortsätta sitt liv och försöka tänka att allt kommer bli bra någon dag. För en dag kommer det bli bra dagar igen.

JAG VILL INTE DÖ MEN JAG VILL INTE LEVA

Jag vill inte dö men jag vill inte leva ibland, när livet har stannat upp och du känner att du inte

kommer någonstans, man har fastnat som ett tuggummi under skon och känslan påminner dig om det varje

gång du försöker gå framåt. Det är sorgligt och gör så fruktansvärt ont som när man snubblar på tröskeln när man

ska kliva in i nästa rum, ta nästa steg. När man bara vill fortsätta gå men istället ligger du där med ansiktet tryckt mot marken

och undrar hur fan du ska ta dig upp. Det är då du får känslan av att det inte skulle spela någon roll om du krockade med en bil och dog. 

känslan är så stark att varje dag känns som ett självmord och du vill bara lägga dig ner och dö.

 

 Ligger man redan på botten så kan man inte sjunka lägre, det är den enda fördelen med att ligga där. 

Det är en liten trygghet, en liten tröst, vetskapen om att det kan bli så mycket bättre.

 Men när man mår bra då?

När stenen lyfts bort från ens axlar, och det är helt okej lätt att andas som vanligt, 

men hur gör man då? 

Det jag vet är att jag vet inte från vilket oväntat håll som livet kan slå ner mig ifrån härnäst.

 När som helst, hur som helst, var som helst. Vem som helst. Jag är livrädd. Det är grejen med livet,

 det är en jävla bergochdahlbana, och det är när jag flyger

som högst som någonting inom mig hindrar mig från att flyga högre av rädsla för att fallet ner ska bli så hårt.

 

Den här texten visar kanske inte upp mig som världens lyckligaste människa, men det är jag.

 Jag är lycklig, jag mår bra. Jag har ju så sjukt jävla fina människor runt omkring mig,

 klart jag mår bra. Det är ingen fara med mig.

 Jag har lite perioder då sorgliga små saker tar över, vissa lite större och vissa lite mindre, precis som alla andra har.

Jag har svårt för att prata om hur bra jag mår för att om jag då börjar må dåligt

 så känns det bara ännu värre än om jag inte sagt någonting överhuvudtaget.

  Jag är lite rädd för att säga högt att jag mår bra, för då känns det som om livet vill ta det ifrån mig.

 

 

FREDAGSPEPP

 Hur många gånger har du känt att du vill ändra på dig själv? Ändra på din kropp, bli en "bättre" människa och känna att du passar in?

Hur många gånger har du jämfört dig med andra och önskat att du hade den kroppen, det fina håret eller den rumpan?

Jag har nästan alltid gått och strävat efter att nästan se ut som en modell med "perfekta" kurvor, långt hår, perfekta tänder.

Jag mådde så dåligt inombords eftersom jag gick och strävade efter det varje dag, jag var tillomed avundsjuk på vissa vänner för att

de hade kropparna som jag ville ha. Jag tränade och åt bra men de gånger jag mådde dåligt började jag frossa i mig mat och gick upp i vikt

och det var riktigt jobbigt när jag redan hade komplex. Men under de senaste åren har de vänt och jag går inte och strävar efter det lika mycket längre,

jag har fått bättre självkänsla och jag är inte lika hård mot mig själv. Klart jag känner att jag vill förändra nånting men jag har lärt mig att jag faktiskt

duger som jag är och jag behöver inte ha den "perfekta" kroppen eller "perfekt" hår för att älska mig själv.

Allt jag vill säga är att ni måste lära er att älska er själva och inte vara så hård mot sig själv. Du är vacker, smart, modig och stark. Du är perfekt precis som du är! 

Jämför dig inte med någon annan för då kommer du må ännu sämre och det är inte värt det, ingen ser ändå likadan ut så varför strävar man efter det?.

 

 

TILLBAKA HÄR I SOFFAN ÄCKLIG, FUL & TOM


Har ni någon gång känt känslan att ni inte räcker till eller att du inte alls är lika viktigt som du trodde.

Att folk tar dig för givet. Känner mig så jävla ensam. Det är som en klump i magen som påminner mig hela tiden att gråta.

Är så himla ledsen för känns som om jag är en så himla dålig människa. Fan förlåt har lovat mig själv att inte vara såhär nere

på bloggen men det är den enda platsen där jag kan skriva ut & det känns bra.

Jag är verkligen ingenting längre, är helt tom på insidan. Gråter i flera timmar.

 

När jag skriver detta rinner det ner tårar, jag är så jävla ledsen.
Varför är jag ens i denna kropp? Varför just jag? Ställt den frågan så många gånger men har aldrig lyckats besvara den.

Jag är så misslyckad och säg inte till mig att jag inte är det. För det är jag 1000 gånger om.

Jag får skylla mig själv för att jag är som jag är, allt är ju mitt fel..
Varför gråter jag ens? Det är ju mitt äckliga jag som för mig så jävla ledsen.

Orkar ingenting längre, jag är nere på botten men var uppe på toppen förra veckan.

Vet inte vad jag ska skriva längre, är så förkrossad så jag inte vill vet av världen mer.
Min värd rasar samman. Jag vill skrika för jag har ingen att prata med.