Nadinefritz

EN DAG KOMMER DET BLI BRA DAGAR IGEN

Människor är fantastiska. Tänk hur mycket alla människor vi möter varje dag bär omkring på, varje unik själ med sin egen lycka och sorg.

 Sin egen historia. Och tänk att vi inte vet någonting om vad andra människor går igenom. Vi har inte en aning. Ett leende säger egentligen ingenting, 

det kan både vara en spontan reaktion samtidigt som det lika väl kan vara en muskelrörelse av ren artighet.

 Det är intressant med okunskap och det är det som får oss att vilja ta reda på mer om personen bakom det där leendet eller de där sorgsna ögonen, 

vår naturliga nyfikenhet.

 

Och tänk hur mycket det mänskliga hjärtat och psyket faktiskt kan ta. Varje dag förlorar någon sin förälder, sitt syskon, sitt barn, sin vän eller sitt livs kärlek.

 Om det är till döden eller på grund av något annat spelar egentligen ingen roll, det är en otrolig smärta och börda att bära. 

Döden, och där menar jag vår egen död, är ju inte den största sorgen i våra liv, det är vad som dör inom oss medan vi fortfarande lever vidare.

 Tänk hur mycket människor bär omkring på, tänk på hur mycket i livet som sliter på oss, tänk hur mycket tomhet och förvirring och smärta vi kan känna...

 och tänk att vi kan överleva det.

 

Vi har nog alla stunder i livet när vi inte är oss själva. Kanske upplever vi känslor vi inte visste fanns, känslor som får oss att önska att känslor inte fanns.

 Kanske känner vi oss avstängda, tomma, och fruktansvärt sorgsna. Totalt besatta av den där jävla ledsamheten. 

Vi skrattar utan att le, går framåt utan att egentligen röra sig, andas utan att egentligen inta syre. Ungefär. 

Efter lär vi oss väldigt mycket om tillit, om vad som är relevant, om människor, om livet, om kärlek och framför allt om oss själva. 

Vi lär oss otroligt jävla mycket om oss själva, och vi fortsätter att lära oss efter varje hinder vi utsätts för. 

Jag tror att den här sorgen som vi känner kommer att vara värd all smärta och alla tårar, för sedan kommer vi veta så mycket mer.

 Jag tror att vi alla blir bättre versioner av oss själva när vi lyckats ta oss igenom sorg och kommer på oss själva med att ha glömt hur

 det känns att skratta på riktigt. Det kanske inte är kärlek, men det är livet. Det är motgångarna som gör medgångarna lättare, och det får vi aldrig glömma bort.

 

Jag tror att vi ska gå igenom många saker och många olika perioder och stadier i livet för att slutligen bli de personer vi är menade att vara.

 Jag tror att meningen är att vi ska må jättedåligt, vara ledsna, nästan känna en dödslängtan, för att kämpa oss igenom det och må bra. 

Jag tror att det kommer komma många, många motgångar i livet bara för att vi ska lära oss av varje ny sorts smärta och genom det bli starkare personer. 

Jag tror att det är meningen att vi ska träffa människor som är elaka, falska och sårande, men jag tror också att det är meningen att vi 

ska träffa helt underbara människor som behandlar oss bra. Älskas och bli älskade. Bli lämnade och övergivna. 

Skratta tills det gör ont i kinderna och gråta tills kroppen krampar och skakar. 

Jag tror att det är så att allting händer av en anledning, framför allt de jobbiga sakerna eftersom att dom lär oss vad som är viktigt i livet, 

vad som är relevant och lär oss att uppskatta allt bra med livet - annars skulle ingen någonsin kunna uppskatta allt bra som faktiskt finns i livet.

 

Jag tror att meningen med våra liv är att gå igenom sorg och glädje, jag tror att vi träffar olika människor i våra liv av en anledning - att dom ska

 forma oss till de vi är menade att vara och leda oss mot vägen vi är menade att gå. Och ja, allt känns väl mer eller mindre åt helvete ibland.

 Det är bara att fortsätta kämpa, fortsätta sitt liv och försöka tänka att allt kommer bli bra någon dag. För en dag kommer det bli bra dagar igen.

12 mars 2018 18:33 | Tankar |

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas