Nadinefritz

ENSAM MED MINA ÄNDLÖSA FUNDERINGAR OM LIVET.

Jag känner mig så jävla ensam, och jag har väl valt det själv den här gången.

 Det är väl lika bra, för människor tackar alltid för sig och säger hejdå förr eller senare, på ett eller annat sätt. 

Du kan vara bästa vän med någon i flera år, och sen kan det plötsligt kan det gå flera veckor utan att du och personen hört av varandra överhuvudtaget.

Du kan få höra hur mycket din vän säger att hon älskar dig, och sedan hör du av andra att hon säger motsatsen. 

 

Gång på gång känner jag mig övergiven och ensam.

 Jag hatar att ta farväl av saker för att jag är rädd för jag vet ju inte vad livet blir utan dom.

 Det är som att jag skapar rutiner med varje person i mitt liv, rutiner som jag inte klarar mig utan.

 Varje liten människa gör ett sådant stort intryck på mig, oftast märker jag inte omfattningen av det förrän dom försvinner.

 Så många gånger har jag saknat någon så mycket så det gör fysiskt ont, det blir alltid så. Det gör riktigt ont. 

Det är också därför det är lite svårt att släppa in människor, eftersom att det blir så jobbigt när dom är borta. 

Jag glömmer aldrig bort någon. Just därför känner jag att jag inte vill känna så mycket överhuvudtaget nu.

 

Kanske är det så jag ska vara, för resten av mitt liv? En ensam människa, ensam med mig själv och mina ändlösa funderingar om livet. 

Det är egentligen logiskt. Jag tänker nog mer än de flesta, alltså tänker mer över saker som andra människor går vidare ifrån.

Jag har, så som säkert många annan, en stor fobi för att bli avvisad.

 Jag vill inte vara svag, men samtidigt har jag nästan aldrig känt mig stark i hela mitt liv. Jag känner smärta och sorg så jävla lätt,

 och jag förstår inte varför men det handlar väl egentligen bara om hur mycket man orkar resa sig upp ifrån, 

och många andra hade gått vidare utan att titta tillbaka i min situation, kanske vore det det enda rätta, men ibland går det inte. 

Jag ligger på golvet och krälar runt i tankar, känslor och minnen som vägrar lämna mig.

 Den lilla sorgen som jag samlat på mig under mitt relativt korta liv vägrar lämna min kropp, och det går inte.

 

Människor fortsätter att vandra in och ut ur ditt liv, 

och ibland känns det som att du är den enda som stannat upp och inte förstår meningen med någonting överhuvudtaget, samtidigt som resten går.

 Vissa kommer tillbaka när dom känner för det, oftast stannar dom inte så länge. Dom ville nog bara se om du stod kvar på samma plats, 

och då behöver dom dig inte längre.

 

För alltid existerar ju inte, det är ju bara en känsla. 

En känsla av att allt kommer bli bra om det får vara såhär ett tag till. 

Men, nu får det ju inte vara så bra överhuvudtaget längre, och den enda du har kvar är dig själv, den personen i världen som du litar allra minst på.

13 juni 2018 18:54 | Tankar |

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas